RUMBA
Rumban har sitt ursprung i de
afrikanska rytmerna och finns dokumenterad sedan mitten av 1800-talet.
Medan de välbärgade i samhället
anpassade sig åt de utländska influenserna använde folket, som inte hade de
ekonomiska möjligheterna, sig av de resurser som fanns. På det sättet skapades
en komplex rytm med hjälp av skedar, lådor och trummor. Till skillnad från den
religiösa musiken har Rumban även ett inflytande från kolonialtiden och
kontakten med den spanska kulturen märks dels i språket och i vissa
melodistycken och rim. Den förföriska dansen är också ett drag från den spanska
kulturen och Flamencon.
De 3 främsta stilarna i Rumban är:
Yambú,
Guaguancó och
Columbia.
Huvudinstrumenten i dagens rumba är de tre congatrummorna:
Quinto, Salidor/tumbador och 3 Golpes/Tres dos.
Andra viktiga instrument är: Clave, Catá/Guagua,
Guiro/Chequeré & Cajon (trälåda). Idag är det dessutom vanligt att
man också använder Batá.
Yambú
Yambú är den äldsta varianten av rumban och rytmen är
den långsammaste av de tre stilarna. Sången karakteriseras av att den börjar med
en nynnande kör som kallas ”Diana”. Yambú dansas i par och dansen berättar om
kvinnan som flörtar med mannen. Det är kvinnan som står i centrum och mannen får
inte lika stort utrymme som i Guaguancó. Yambú kallas för ”de gamlas rumba”, då
denna långsamma rumba är populär bland de äldre.
Guaguancó
Guaguancó är en nyare och snabbare variant. Texterna är
berättande och har stort utrymme för improvisation. De utrycker politik, sociala
protester, nationalsim, kärlek, död, vänskap, frustrationer, satir mm.
Dansen är sensuell och har mjuka
höft- och skulderrörelser. Den berättar om mannen
som jagar kvinnan och om kvinnan som på ett förföriskt sätt avvisar mannen.
”Vacunao” är karakteristisk för Guaguancó, det är när mannen attackerar kvinnan
med armen, benet eller underlivet. Denna attack görs i ett symboliskt försök att
sexuellt röra vid kvinnans sköte och kvinnan viker undan eller skyddar sig med
sin kjol. Ordet ”vacunao” kommer från den spanska termen för vaccination. Dansen
har en erotisk underton och i denna lek får paret utrymme för att visa sina
dansfärdigheter.
Columbia
Denna
dans är också en nyare variant av rumban. Columbia är i främst en dans för män
men det har på senare år även förekommit några kvinnor som blivit berömda för
sina tolkningar.
Columbian kommer från gatan, den lär ha skapats på
fester där dansare samlades för att ha roligt. Texterna är enklare, fraserna
kortare och mindre bearbetade samt med större förekomst av afrikanska
ord. Karakteristiskt för sången är ”el llorao” som är när sångaren mitt i en
mening avbryter med klagande ord. När det blivit dags för dansen ber någon av
deltagarna från festen om lov att dansa genom en gest. När dansaren skapat sig
utrymme i folkmassan och hälsat på trummorna börjar han sin dansuppvisning. Lite
senare kommer en annan dansare att ta hans plats och försöka överträffa hans
steg. Dansen går ut på att visa upp sina färdigheter och för att imponera
används ofta akrobatiska och farliga rörelser. Här får mannen uttrycka mod,
styrka, smidighet och även spela på sitt sinne för humor.